Ledsen och besviken

Jag blir så ledsen och besviken när någon sviker mitt förtroende och ljuger mig rakt i ansiktet. Jag tror på att människan innerst inne är god och vill göra så gott den kan, tyvärr så är jag nog lite väl godtrogen.

Innan jag kom in i riksdagen så bodde jag i mitt hus i Eksjö i veckorna, på helgerna var jag på gården med Peter. Sen jag började pendla till Stockholm så har, av förklarliga skäl, min tid i Eksjö minskat. Jag kom då på att jag kunde ge några studenter möjligheten att vara inneboende i mitt hus eftersom det är svårt med sådana boende i Eksjö. Ungdomar är som de är, ibland har jag fått vara lite "mamma" och härja med dem så att stället blev städat. Men det har fungerat ganska bra och vi har kunnat bo under samma tak och visa respekt för varandra. Bor man på detta sätt måste man ha respekt för varandras integritet och kunna lita på varandra.

Tyvärr har det inträffat saker den sista tiden som gör mig helt förtvivlad. Trots påstötningar och varningar så har det bara blivit värre och jag såg mig nödgad att agera igår.

Egentligen så borde jag vara riktigt arg men jag är bara ledsen och besviken!

Min nästa tanke är; Hur ska det gå för denna person som uppenbarligen inte har någon förmåga att skilja på rätt och fel, mitt och ditt? Hur har det blivit på detta sättet och vad kan man göra åt det?

Jag har gett personen flera chanser men nu går det inte längre, jag kan inte äventyra min och andras säkerhet. Det gör ont i mig, men denna person måste flytta omedelbart. Jag hoppas trots allt att det kommer att ordna sig för denna individen som jag tror, innerst inne, mår väldigt dåligt!