måndag 26 november 2012

Politiker vs mamma

Ibland så krockar mina roller här i livet. Jag brukar säga att jag är mamma, fru, politiker och just i den ordningen som jag räknade upp dem. Det innebär, att när det är möjligt, så går min mammapolitiker före mitt politiska uppdrag. Ibland är det inte möjligt, vissa saker måste man göra på sitt jobb precis som på alla andra jobb. Har jag votering, utskottsammanträden, gruppmöte eller något annat som jag måste göra så krävs det att Axel är sjuk för att han ska gå först, men så är det ju för alla föräldrar oavsett yrke/ uppdrag.
Men idag hade jag anmält mig som deltagare på ett intressant seminarium om Toretts syndrom och detta fick faktiskt styka på foten idag.
Axel har deltagit i en teckningstävling som anordnades av Vuxenskolan ( för er som inte vet så är FP, C och LRF huvudman för detta studieförbund). Det var hans fritidspedagog ( tack Cilla för ett bra initiativ) som kom på att klassen skulle vara med i denna tävling. Temat var Astrid Lindgrens figurer och anledningen var att det är 105 år sedan hon föddes i år. Axel kom hem för några veckor sedan och talade om att han ritat Carlsson på taket. Som de flesta föräldrar skulle gjort så sa jag, vad bra att du försökt men räkna inte med att vinna......man vill ju inte att ens barn ska bli besvikna ;-)
Förra veckan hade jag en lycklig och stolt son på telefonen som talat om att han vunnit!
Så idag ställde jag in mitt deltagande på föreläsningen för att kunna vara med på prisutdelningen. I eftermiddag sker den i Mariannelund med tidningen närvarande - det är ett stort tillfälle för en 8-årig vinnare!

onsdag 21 november 2012

Dags att komma ut ur min sjukdomsgarderob!

Nu ska jag berätta om en en tjej i sina bästa år som jag känner mycket väl.
Hon har, så länge hon minns, varit helt hopplös då det gäller fysisk aktivitet. I skolan blev hon kallad lat då hon inte kunde hänga med på Idrotten, var alltid sist i mål vid löpning, stukade fötterna flera gånger per år och hade väldiga svårigheter vid bollsporter. Det konstiga var att hon var väldigt vig och kunde böja sina leder i de mest underliga vinklar, men det hade hon ingen nytta av. Med tiden så började lederna att värka, ena dagen var det ryggen nästa vristen för att sedan flytta sig till nacken. Vid 30-årsåldern hade hon ont i hela kroppen, var trött för jämnan och gjorde inget annat än arbetade och sov. Det blev till slut en helt omöjlig situation och hon blev sjukskriven på heltid. Efter flera år kom man på att hon hade foglossning ( trots att hon inte hade varit gravid) och fick göra en steloperation av fogarna i bäckenet. Den akuta smärtan i bäckenet blev betydligt bättre och hon kunde sluta med sina morfintabletter och "bara" äta värktablettet. Värken i övriga leder fanns kvar, men jämfört med bäckenet så var det trots allt hanterbart. Hon började nu arbeta på halvtid och hade sjukersättning på 50%.
Åren gick och hon lärde sig att hantera sin värk och hur hon skulle göra för att klara av sin vardag. Fortfarande hade hon ett sömnbehov på 10-12 timmar per dygn, åt smärtstillande och hade också fått konternueriga smärtblockader. Hon bestämde sig för att försöka att arbeta heltid.
Sedan tre år tillbaka arbetar hon heltid trots ständig smärta. Oftast så går det bra men hon måste hela tiden se till att hon har "luckor" i sin kalender så att hon kan vila och få tillbaka sin ork. Om hon inte får sova ordentligt på natten så måste hon sova några timmar på dagen. Att göra någon form av fysisk aktivitet är inte aktuellt, då får hon så ont att det bara är att stoppa i sig morfin och bädda ner sig. När det är en bra dag kan hon promenera, det är egentligen den enda fysiska aktivitet som hon klarar av att utföra. Däremot så är det inget fel på tankeverksamheten och "kontorsjobb" går utmärkt att utföra liggande med datorn i knäet.
Ibland så blir hon så trött på sin kropp ( då hon vill mer än den klarar av) då gör hon uppror och gör som hon vill. Detta slutar alltid med "återbetalning" dagen efter i form av smärta och oftast även en febertopp. Det är väl kroppens sätt att tala om att hon inte skött sig.
Trots att värken är hennes stadiga följeslagare så mår hon väldigt bra. Hon har en underbar familj och ett uppdrag som hon trivs med. Ofta har hon dåligt samvete för att hon inte kan göra allt som hon vill, både mot familjen och mot sina uppdragsgivare, men hon gör så gott som hon kan utifrån sina förutsättningar.
Idag har hon varit hos en specialist och fått ett namn på sina bekymmer. Hon har en sjukdom som heter Ehler Danlos syndrom (EDS). Denna sjukdom är ganska ovanlig och innebär att man har brist på kollagen i kroppen. Kollagen är, enkelt förklarat, kroppens byggstenar. Eftersom det är brist på detta så är alla kroppsdelar väldigt sköra och klarar inte av påfrestningar.
Under alla år har hon haft svårt att prata om sina besvär då hon inte vill vara gnällig och bli "hon som är sjuk". Hon har också, på något underligt sätt, skämts för sin sjukdom och berättar inte om den om hon inte varit tvungen. Men nu är det slut på smygandet.

Tjejen som jag just berättat om är jag och jag har idag bestämt mig för att sluta skämmas för min sjukdom. Jag kommer fortsätta att göra så gott jag kan men jag kommer i fortsättningen tala om när jag har så mycket värk att jag måste vila - utan att skämmas för det.

Om ni är nyfikna på EDS så kan ni googla på det, jag har Hypermobila typen ( den delas in i olika varianter)! Nu ska jag fira med en god måltid för att jag äntligen fått en diagnos och för att jag har vågat berätta om den!

söndag 18 november 2012

Politikers pensioner!

Den sista tiden har det varit mycket diskussion om våra ( riksdagsledamöters) ersättningar efter att vi lämnat vårt uppdrag. Sanningar har friskt blandats med lögner och skvaller. Jag tänkte försöka mig på att berätta hur det faktiskt fungerar.
Om jag inte kommer in i riksdagen efter nästa val ( det spelar ingen roll om jag själv väljer att avgå eller inte blir omvald) så kommer jag att få 80% av mitt arvode ( som idag är 58300/månad) under ett års tid. Om jag under denna tid får ett annat arbete så kommer min ersättning att minska med den summan som jag får i lön från min nya arbetsgivare.
Om man är över 50 år, och har tjänstgjort som riksdagsledamot i mer än 12 år, så får man ersättning tills man fyller 65 år ( dock inte 80 % utan det sker en nedtrappning).
Att vi ska ha en viss ersättning efter att vi slutat vårt uppdrag tycker jag är rimligt. Många av oss riksdagsledamöter har varit borta från våpet ordinarie yrke i många år och behöver komplettera våra utbildningar för att kunna utföra vårt yrke igen. En del har inte heller någon tjänst att gå tillbaka till Och behöver söka nytt jobb. Jag trodde att det skulle vara en merit att ha suttit i riksdagen men inser att det snarare är tvärt om.
Jag tycker inte att vi ska ha ersättning till vi går i pension, det rimmar väldigt illa med den sk arbetslinjen. Däremot så tycker jag det är rimligt att vi får ersättning under ett år för att ha möjlighet att komma tillbaka till den reguljära arbetsmarknaden. Vi har ingen anställningstrygghet utan kan ju bli arbetslösa över en natt.
Just nu så ses alla dessa ersättningar över så att de ska bli mer rimliga, det välkomnar jag!

torsdag 15 november 2012

Dagens ros till alla fritidspolitiker

Som fd kommun- och landstingspolitiker så är det intressant att följa detta på lite avstånd. Som politiker så måste man ha ett helhetsperspektiv på tex kommunen som man företräder. Både skola, äldreomsorg, sophantering, biliotek, gatlysen etc ska ha sin del av kakan. Precis som i vår privata ekonomi så kan vi inte göra åt mer pengar än dem som vi får in i kassan.Jag tror att alla kommunpolitiker gör sitt bästa för att fördela detta på ett så bra sätt som möjligt utifrån de resurser som de har.
Tyvärr så är det alltför få personer som vill ställa upp som politiker. Det tar mycket tid i form av inläsning och sammanträden och detta sker nästan alltid på fritiden. (Att man blir fritidspolitiker för att tjäna en massa pengar är en ren skröna)
Men när dessa politiker måste ta obekväma beslut och dra ner på olika delar inom kommunen, då kan man engagera sig. Varför kan inte dessa personer lägga sin kraft på att göra det så bra som möjligt för alla invånare och inte strida för enbart sin sak. Jag tycker ofta synd om kommunpolitikerna som jobbar hårt för att göra det så bra som möjligt och sedan bara får skäll. De är värda uppmuntran och respekt för det jobb som de lägger ner. Om man nu är missnöjd med sina politiker så finns det alltid möjligheten att själv ställa upp som politiker vid nästa val. Jag lovar att alla, oavsett parti, kommer att välkomna nya medlemmar med öppna armar!

måndag 12 november 2012

Kanada

För en vecka sedan kom jag hem igång en givande och trevlig resa med Socialförsäkringsutskottet i Kanada. Resan dit var en hemsk upplevelse. Vi skulle flyga från Arlanda, byta flyg i Frankfurt och sedan landa i Ottawa på lördagskvällen. Planet från Stockholm var trasigt så vi fick byta vilket innebar att vi blev två timmar försenade. Gaten till Ottawa stängdes några få minuter innan vi kom dit. Så sedan tillbringade vi sju timmar på Frankfurts flygplats innan alla hade fått nya biljetter ( vi fick åka olika fighter vid olika tider och via olika platser) och vårt bagage.
Efter en natt i Frankfurt så flög jag vidare och landade i Ottawa på söndag eftermiddag. Vi hade inget program under Söndagen utan skulle haft en ledig dag innan programmet startade på måndagen.
Måndagen började med ett besök på Svenska ambassaden där vi sedan var 12 personer som fastnade i en hiss. Men sedan var det slut på problemen och veckan gick enligt plan ( stormen Sandy gick vid sidan om oss vilket vi var tacksamma för). På onsdagen flög vi vidare till Toronto för att avsluta veckan där. Jämförelsevis så bar Ottawa en småstad även om det är Kanadas huvudstad. Toronto är den största staden och det är en riktig storstad.
Nog om resan, tänkte berätta lite om vad vi egentligen gjorde där.
Vi var där för att se hur Kanada jobbar med att integrera sina invandrare, de lyckas mycket bättre än vad vi gör. En anledning är att de har Engelska/Franska som förstaspråk och en del redan behärskar språket när de anländer. Kanada är ju egentligen uppbyggt av invandrare vilket gör att de har en helt annan inställning till detta. De förstår att det är ett måste för att klara av sina framtida utmaningar. Det är frivilligorganisationer som sköter mottagningen av flyktingar  ( med stöd från staten). Och hjälper dem med boende, språkutbildning, praktik etc. Efter två veckor i landet så har de flesta lämnat det tillfälliga mottagningsboendet och fått ett eget boende och börjat läsa Engelska/Franska.
De jobbar också med ett faddersystem där tidigare invandrare är faddrar för nykomna invandrare. De försöker matcha ihop familjer med samma bakgrund för att förstå hur det varit tidigare och på så sätt kunna förklara hur det fungerar i Kanada.
Vi hann också få en kort inblick i deras socialförsäkringssystem vilket inte var helt enkelt. De hade en grundförsäkring för alla invånare men sedan fanns variationer utifrån vilken provins du bor i. Utöver grundskyddet ( sjukförsäkringen var endast 15 veckor) så kunde man få olika tilläggsförsäkringar från sin arbetsgivare. Men detta förutsätter att man har en anställning, annars hade man bara det låga grundskyddet. Här så tycker jag att vårt system är betydligt enklare ( och då vet ni att det trots allt sägs vara komplicerat) och det är lika för alla oavsett bostadsort eller vem som är din arbetsgivare.